Att vakna av att bli rädd för väckarklockan är ingen bra start på dagen. Vakna med ett ryck, bultande puls och adrenalinkick som försöker kväva en. Usch. Detta kombinerat med en hemsk skollunch gjorde ju verkligen min dag toppen... Och kom inte och säg att man inte ska klaga på skolmaten, att den egentligen är mycket bättre än vad folk säger osv, för när man inte får äta kolhydrater så är det inte det. Verkligen inte. Att få tre kycklingbitar eller en strimlad falukorvsskiva i en soppliknande buljongsås med lök kan inte räknas som en bra lunch. Ja, visst jag kan äta sallad till, men det känns inte jättelockande att lägga färska grönsaker i den nämnda löksoppan. När detta dessutom har varit ett problem i en vecka så är det inte roligt längre. Det finns inga alternativ heller.
Jag saknar att kunna äta mackor till lunch. Att kunna köpa en chokladbit för att bli lite glad efter en sån dag. Att kunna äta klyftpotatis och äppelpaj till middagen.
Tack snälla uppfinnare av ölkorven, du har räddat mig från svält. Eller du och ICAs extraprisansvarige. Men jag längtar oerhört mycket tills om 8½ dag. Då ska jag äta kakor!
Ps, mammas vän Tina är här nu några dagar så jag delar för närvarande säng med Kasper. Det är hårigt. Men, det är roligt att träffa Tina igen så jag (och Kasper) ska nog lyckas överleva att sova två nätter borta från mitt rum. Ds
